Pinsamt självklart, Reinfeldt! Så GÖR då något!
Just nu överflödar tidningar och andra media av kommentarer till det faktum att Alliansen just tillryggalagt halva sin mandatperiod. Dagens DN och SvD (som äntligen vaknat till insikt) gör ett stort nummer av förhållandet. Men nu tror väl ingen att regeringens usla opinionssiffror, t ex i den senaste SIFO-mätningen, beror på Reinfeldts slipsar eller behärskade framtoning (DN). Djupare än så bör nog analysen borra. Jag har sedan länge framfört de synpunkter som SvD nu lyfter fram.
I mina tidigare inlägg har jag pekat på följande missgrepp från Alliansens sida:
1. Den i och för sig utmärkta politiken har genomförts på ett otaktiskt sätt, i en otaktisk ordning. Redan från starten borde några lite mer publikfriande sociala reformer lanserats (som Ulf Adelsohn påpekat ett flertal gånger). Statskassan är ju tämligen välfylld. Slingman som anses vara en sådan överdängare på kampanjstrategi borde väl ha utnyttjat denna sin talang?
2. Den opinionsbildande och pedagogiska uppgiften har grovt underskattats och försummats. Politiska åtgärder talar inte för sig själva utan måste förklaras och marknadsföras. Regeringen har sedan länge förlorat denna kamp om opinionen. Vänsterns demagoger härjar fritt, även på regeringens egen planhalva. Det duger inte att vänta till valrörelsen med att sätta in offensiven. Denna måste pågå under hela mandatperioden. (Att som statsministern hänvisa till att Ingvar Carlsson och Göran Persson hämtat upp underlägen på 10% är blåögt optimistiskt.) Dessutom har Alliansens självklara stödtrupper svikit, inte minst den egna pressen.
3. Statsministern har coachat för svagt och passivt. Han borde ha ingripit tydligare i både försvarsfrågan och FRA-debatten. Dessa båda frågor har även i övrigt skötts omdömeslöst och valhänt. Styrning och samordning har brustit.
4. Entusiasmen och samarbetsandan från valrörelsen har helt ebbat ut. Flera uppenbara chanser att blåsa liv i allianssamarbetet har försummats å det grövsta. På senare tid har åtminstone gemensamma utspel i DN något förbättrat situationen i detta avseende.
5. Angreppen på den passiva och mörkande oppositionen har varit på tok för tama. De utlovade ”frågorna till vänstern” har i stort uteblivit. Sahlin har kommit undan alltför lätt med sin taktik att ligga lågt. Väljarna har uppenbarligen glömt den rödgröna röra som de tröttnade på och röstade bort. Alliansen har knappast påmint dem!
De fem punkterna utgör närmast pinsamma självklarheter. Men det enkla är uppenbarligen det svåra i det här fallet. Vad regeringen bör göra faller dock av sig självt utifån dessa fem punkter. Det är inga svårgenomförbara åtgärder som krävs. Tvärtom. Men möjligen är det för sent. I alla händelser måste HELA andra perioden utnyttjas maximalt om en andra mandatperiod skall skymta ens som skuggan av en möjlighet.
I mina tidigare inlägg har jag pekat på följande missgrepp från Alliansens sida:
1. Den i och för sig utmärkta politiken har genomförts på ett otaktiskt sätt, i en otaktisk ordning. Redan från starten borde några lite mer publikfriande sociala reformer lanserats (som Ulf Adelsohn påpekat ett flertal gånger). Statskassan är ju tämligen välfylld. Slingman som anses vara en sådan överdängare på kampanjstrategi borde väl ha utnyttjat denna sin talang?
2. Den opinionsbildande och pedagogiska uppgiften har grovt underskattats och försummats. Politiska åtgärder talar inte för sig själva utan måste förklaras och marknadsföras. Regeringen har sedan länge förlorat denna kamp om opinionen. Vänsterns demagoger härjar fritt, även på regeringens egen planhalva. Det duger inte att vänta till valrörelsen med att sätta in offensiven. Denna måste pågå under hela mandatperioden. (Att som statsministern hänvisa till att Ingvar Carlsson och Göran Persson hämtat upp underlägen på 10% är blåögt optimistiskt.) Dessutom har Alliansens självklara stödtrupper svikit, inte minst den egna pressen.
3. Statsministern har coachat för svagt och passivt. Han borde ha ingripit tydligare i både försvarsfrågan och FRA-debatten. Dessa båda frågor har även i övrigt skötts omdömeslöst och valhänt. Styrning och samordning har brustit.
4. Entusiasmen och samarbetsandan från valrörelsen har helt ebbat ut. Flera uppenbara chanser att blåsa liv i allianssamarbetet har försummats å det grövsta. På senare tid har åtminstone gemensamma utspel i DN något förbättrat situationen i detta avseende.
5. Angreppen på den passiva och mörkande oppositionen har varit på tok för tama. De utlovade ”frågorna till vänstern” har i stort uteblivit. Sahlin har kommit undan alltför lätt med sin taktik att ligga lågt. Väljarna har uppenbarligen glömt den rödgröna röra som de tröttnade på och röstade bort. Alliansen har knappast påmint dem!
De fem punkterna utgör närmast pinsamma självklarheter. Men det enkla är uppenbarligen det svåra i det här fallet. Vad regeringen bör göra faller dock av sig självt utifån dessa fem punkter. Det är inga svårgenomförbara åtgärder som krävs. Tvärtom. Men möjligen är det för sent. I alla händelser måste HELA andra perioden utnyttjas maximalt om en andra mandatperiod skall skymta ens som skuggan av en möjlighet.
Så GÖR då äntligen något, Reinfeldt!
Trackback
