Dr Cais Blogg

Mediernas blinda fläck

Det intressanta med kommentarerna till Håkan Juholts avgång är hur man förhåller sig till Juholts eget påstående att han blivit utsatt för ett mediedrev.

 

Medierna själva demonstrerar som vanligt tydligt sin blinda fläck. Man är helt oförmögen att utvärdera och granska sina egna insatser. Rent reflexmässigt slår man ifrån sig alla anklagelser, hur välmotiverade dessa än må vara. Det bär mig emot, men jag kan inte annat än att på denna punkt kalla stora delar av journalistkåren för ”antiintellektuella”.

 

Göra Greider är något snällare i sin analys och antyder att det rör sig om en ren kåranda. Det hedrar honom att han som en av få publicister öppet talar om mediedrevet som den viktigaste orsaken bakom Juholts avgång. Att journalister på det mest fördummande sätt håller varandra om ryggen har jag mer än en gång tagit strid emot. Nu förefaller även en och annan journalist tycka att situationen börjar bli ohållbar.

 

Marita Ulvskog kan naturligtvis inte, sin vana trogen, avstå från att anlägga ett klassperspektiv och beskylla pressen för klassförakt. Man ser ner på Juholt och upp på Carl Bildt. Kanske borde hon läsa den egna pressens kommentarer lite noggrannare! Krypskyttet fördes främst från de egna leden, av internpolitiska skäl. Klassperspektivet har fått träda tillbaka till förmån för ren maktpolitik (Just det är väl för övrigt en del av SAP:s grundläggande dilemma).

 

Pär Nuder påstås ha skrivit Juholts avgångstal. Ett av Juholts budskap där var att framtida forskning får utvisa hur allvarliga hans förseelser har varit. Det kan man kalla en ganska fin passning till media om deras inverkan på avgången. Pressen förmår inte granska sig själv, det måste opartiska forskare göra. Där har alltså Nuder/Juholt rätt. Således tycks det vara en allmän uppfattning bland centralt placerade socialdemokrater att Håkan Juholt har blivit utsatt för ett orättfärdig häxjakt från medierna.

 

Jag har inte för vana att dela den socialdemokratiska elitens ståndpunkter. Men i detta avseende gör jag det helhjärtat. Särskilt Göran Greider anser jag har uppträtt intellektuellt hedervärt och rakryggat.

En svart dag för SvT

På tal om svaga insatser från medierna, så nådde SvT igår en ren bottennotering. Man missade helt direktsändningen av Håkan Juholts tal! Att public service-tv på detta sätt schabblar bort en av senare tiders viktigaste och mest intressanta politiska händelser i vårt land är helt oacceptabelt! Någon form av back up eller reservlösningar måste alltid finnas till hands. Om inte annat så kunde väl åtminstone någon i studion följt sändningen i Tv4.

 

Också insatserna i övrigt var tveksamma. Studioreportern var illa påläst och ställde enfaldiga frågor. Gatureportern utanför partihögkvarteret saknade samband med personalen inne i högkvarteren osv, osv.

 

Tv4 var helt överläsna denna dag. Pinsamt Svt! Vad säger förresten myndigheterna som ansvarar för vårt psykologiska försvar om denna grova miss?

 

 

Novus opinions senaste rapport bekräftar den senaste tidens tendenser inom väljaropinionen. Alliansen har ett betryggande försprång medan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna har fortsatta problem, med 25,3 respektive 3,9 procent.

 

Men värt att notera är att även Alliansens övriga småpartier ligger kvar på blygsam nivå, mellan 5 och 6 procent. Alliansens framgångar är inte de borgerliga småpartiernas framgångar. Allianssamarbetet har förvisso haft historiska konsekvenser i uppbrytandet av vänsterns makthegemoni i vårt land. Men det är nu dags att förutsättningslöst överväga det pris som vårt land, vårt parlamentariska system och och inte minst den liberala rörelsen i vårt land har tvingats betala.

 

Dags för Alliansens hjälpgummor att avbryta

sin rut-tjänstöring för Reinfeldt!

 

Alliansen har gjort tjänst som en historisk murbräcka och visat att borgerligheten kan samarbeta. Nu är det dags att på allvar ompröva samarbetsmodellen inför nästa val. Kanske är inte en valallians det lämpligaste alternativet när vi nu sett konsekvenserna under ett par mandatperioder. Småpartierna bör ges möjlighet att profilera sig och stärka sina positioner. Inte minst Centern och Folkpartiet har en betydligt högre potential än den som nu kommer till uttryck i valresultat och opinionssiffror. Med tanke på vad väljarna i olika sammanhang anger som sina andrahandsval, så är det väl ingen överdrift att hävda att ett liberalt alternativ i vårt land bör kunna uppnå runt 20 procent av rösterna.

 

Moderaternas ambition att bli ett pragmatiskt maktparti med statsbärande funktion ligger knappast i linje med småpartierna alltmer akuta behov. Det är lätt att i detta sammanhang lägga hela förtjänsten till utvecklingen på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Men vad man då förbiser är att småpartierna tvingats hålla sig i bakgrunden och förhandla bort flera av sina hjärtefrågor. Moderaternas framgångar som ett statsbärande parti skulle sannolikt rasa utan de övriga partiernas självutplånande agerande. Man skulle kunna förvänta sig av den förmente statsmannen Reinfeldt att han i detta läge visade en något mer uttalad ödmjukhet och generositet. Men därav har inte framkommit mycket. Och inte lär vi kunna räkna med någon förändrad inställning framöver heller.

 

Så när nu 2012 ligger i sin linda är tillfället moget för nytänkande inom borgerligheten. Det är knappast något vågstycke att släppa allianstänkandet och släppa fångarne loss, låta varje parti marknadsföra sig vart och ett för sig och lämna resten till väljarna. Småpartiernas förhandlingsposition skulle stärkas betydligt, om vissa blocköverskridande alternativ lades i potten. Miljöpartiet tycks redan ha börjat snegla mot möjligheter till en reell maktposition i regeringsställning. Även vissa socialdemokrater skulle kunna tänka sig förhandlingar om ett mittenalternativ av bredare (och kanske vänsterliberalt) slag.

 

Sveriges ekonomi är förvisso stabil. Många svenskar har fått mer i plånboken och arbetslinjen har ett brett stöd. Men hur länge består denna situation, att Sverige och Alliansen är framgångsrika relativt andra länders misslyckande? Och hur är det med de lite mjukare frågorna? Har skolpolitiken blivit den framgång som många förväntat sig? Borde inte skolministern inse att skolans problem är en spegling av samhället och inte kan lösas främst inom skolan själv? Är inte de äldres villkor otillständiga? Hur länge skall fattigpensionärerna få fortsätta att betala övrigas standard? När får vi en liberal mijlöpolitik värd namnet? När tas värnandet om den personliga integriteten på allvar? Osv, osv.

 

Ett tydligt liberalt alternativ i svensk politik är vad många med mig har som en övergripande nyårsönskning. Inte minst Novus opinions senaste mätning ger oss anledning att ompröva de senaste mandatperiodernas borgerliga strategi.

 

 

Årets nya ord anses allmänt spegla samhällsutvecklingen. Stämmer det, så finns det anledning att vara orolig. Flera av orden ger mig nämligen vatten på kvarnen, då de avslöjar några väsentliga baksidor av it- och mediasamhället.

 

 

Det syns mig uppenbart att de olika aspekterna av teknologins utveckling inte alltid är till mänsklighetens fromma. Egentligen är det väl bara ett nyord som ger anledning till hopp: jasminrevolutionen. Annars tycks Internet och Facebook numera användas till puerilt trams: uggling, trollfilter och plankning.

 

Även rent bedrägeri har inspirerat till ett tillskott i det svenska språkets ordförråd: terja. Otrohetsdejting ligger väl nära samma kategori. Och alltfler skilsmässor är orsakade av Facebook och människors oförmåga att hantera balansen mellan offentligt och privat.

 

Mitt favoritord för året är skämsfilter (men det är uppenbarligen och betecknande nog inte medias favoritord. Få nämner det ens). Ordet visar nämligen en intressant sak, att Facebook har gjort skillnaden mellan privat och offentligt än mer tvetydig. Nu behövs ett skämsfilter för att hindra omvärlden från att se vilken musik man lyssnar på. Men är inte egentligen hela Facebook ett skämsfilter? Använder man inte Facebook som ett redskap för att dölja vad man har för sig IRL? Är inte ens eget liv så torftigt att man måste ljuga ihop en ersättning som kan publiceras på nätet?

 

För mig har ordet skämsfilter denna lite djupare, vidare och smått tragiska innebörd.

 

 

Efter ett år av slaskjournalistiska påhopp (som Karin Stenström så modigt fördömt) har det givetvis inte varit någon lätt uppgift för vår kung att i år förbereda och hålla sitt sedvanliga jultal. Jag tror dock att sensationsmakarna mer skapat sympatier för kungahuset än givit republikanerna medvind.

 

Den motståndskraftige monarken

 

Dels har omdömeslösa journalister och författare skänkt en smågangster legitimitet och utrymme, dels har det stora slagnumret, det avslöjande fotot, visat sig vara manipulerat. Och även om så inte varit fallet, så har nog de flesta överseende med att även en motvillig monark kan vara ”ung och dum” och umgås i lättklädda damers sällskap. Borde för övrigt inte något sådant uppskattas som ”folkligt” snarare än fördömas som skadligt för trovärdigheten och auktoriteten?

 

Årets kungatal uppfattar jag som genomtänkt och balanserat. Vem, mer än en tabloidtidning, kan sakna skandalerna i talet? Kungen redogjorde för en rad insatser som visar monarkins betydelse för Sverige och Sverige-bilden. Dessutom framhölls solifdariteten med utsatta grupper som de ensamma och barnen. Också de mer personliga inslagen var väl ägnade att skapa sympatier för kungahuset.

 

När väl vilsegångna journalister och författare förpassats till den glömska de förtjänar, så är jag övertygad om att monarkin repar sig och visar sig stark och framtidsduglig. Om dessutom min stående fråga vem som skall granska granskarna äntligen tas på det allvar som den förtjänar, så kanske såväl kungen, monarkin som samhällsdebatten i stort kan se fram emot ljusare tider.

 

 

Jag kan omöjligen uppfatta VU:s beslut som annat än ett sätt att vinna tid (intriger och omröstningar ser jag som spel för gallerierna). Juholt har misslyckats i sin ledarroll redan från start. Hans opinionssiffror var rent av sämre än Mona Sahlins i motsvarande situation. Ingen i partiet tror väl på allvar att Juholt nu skall kunna vända trenden och till slut vinna nästa val.

Men vad är alternativet till Juholt? Den frågan blottar Socialdemokraternas dilemma alltsedan Perssons tid. Man har svårt med återväxten på toppositionerna. Nu återstår väl endast att bearbeta de förstahandsval till partiledare som tidigare har tackat nej. Detta arbete och ansträngningarna att förankra namnen kommer att ta tid. Det krävs säkerligen en mer grundläggande diskussion nu sedan partiet har fattat så katastrofala beslut i ledarskapsfrågan de senaste två gångerna. Något är grundläggande galet.

Även som helt utomstående i denna fråga, anser jag att den nuvarande situationen olycklig. Jag har svår att känna någon skadeglädje. Vi har nu inte endast en otydlig politik från oppositionen, vi har även begåvats med otydlighet angående oppositionens ledargestalt (Och otydlighet kan tydligen även anses trigga pressen att fortsätta "drevet"). Kan den så tilltufsade och vingklippte Juholt verkligen axla rollen som utmanare till Reinfeldt i en någorlunda jämbördig debatt om ideologi och sakfrågor? För det är det som jag har saknat efter valet. Frågan känns förstås som rent retorisk.

Personligen föreslog jag i ett blogginlägg Sven-Erik Österberg som Sahlins efterträdare. Det är ingen karismatisk person, förvisso, men trygg, lugn och, åtminstone på sikt, kanske rent av landsfaderlig. Han är så grå att knappast ens några lik skulle trivas i hans garderob! Men vem trodde att den lite anonyme Ingvar Carlsson skulle bli så populär och folklig som han slutligen blev? Ge Österberg en chans!

Centerpartiets förslag om en modern studentexamen med fristående examinatorer är välkommet. Dels är det i sak nödvändigt med en sådan reform, dels blåses det liv i skoldebatten som tynat betänkligt den senaste tiden. Det blir nu åter tydligt var de ideologiska skiljelinjerna går och vilka som i grunden är ansvariga för den svenska skolans nedrustning.

De övriga allianspartierna, inklusive skolministern själv, ställer sig positiva till förslaget, LR applåderar, Mp är försiktigt positiva, liksom elevorganisationerna. Och vilka är negativa? Socialdemokraterna.

De traditionella argumenten mot en studentexamen med censorer är följande:

1. Det är omodernt
Detta argument är svårt att ta på fullt allvar. 1968 avskaffades studentexamen och inleddes en negativ utveckling för den svenska skolan. Att återställa vad som rivits ned kallas alltså omodernt, oavsett behov och effekter. Har vi här en övertro på stalinistisk centralstyrning och femårsplaner? Eller rör det sig om en mer generell framstegsoptimism? I bägge fallen har historien visat hur fåfängt och destruktivt sådant "utopiskt" tänkande har varit.


2. Det är ojämlikt
Till skillnad från det föregående argumentet måste jämlikhetsargumentet tas på fullaste allvar. Dock bör diskussionen hyfsas med distinktionen mellan ”jämlikhet i möjligheter” och ”jämlikhet i resultat”. Det är givetvis det senare som vänstern med Socialdemokraterna i spetsen har i sikte. Kan inte alla bli framgångsrika i en studentexamen skall ingen få bli det! Vi ser här den ständigt återkommande och famösa ”utjämningen neråt”!

Självfallet finns det skäl bakom att ”överklassen” och ”medelklassen” bättre än ”arbetarklassen” förmår anpassa sig till och utnyttja rådande skolsystem. Men vilka bär ansvaret för att 30% av alla gymnasister runt år 2000 slogs ut från gymnasiet? Är det Alliansen och Centern som nu föreslår en uppstramad studentexamen? Nej, det är flumvänsterns och Socialdemokraternas hegemoni vid makten som resulterat i detta förödande resultat, som till yttermera visso ständig bekräftas av internationella skoljämförelser. Att Jan Björklund vill ”pröva något annat” är mer än förståeligt.

3. Fomtoppen på ett prov får inte avgöra
Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Mikael Damberg bjuder på detta i sammanhanget något torftiga argument. Han påstår att studentexamen avskaffades för att ett system med ”examensprov vid ett tillfälle” är negativt. ”Det var formtoppen för studenten på ett prov som avgjorde om man lyckades på gymnasieskolan eller inte”. Men det resonemanget är att göra det för lätt för sig.

Vi som var med då det begav sig vet hur infekterad debatten var av enögt ideologiskt tänkande. Det var närmast den vita mössan som en klassymbol som var problemet, studentexamen som överklassens redskap för att befästa sin maktposition. Övriga argument var efterkonstruktioner och utsmyckning.

Om Dambergs invändning övervägs seriöst, måste påpekas att det knappast kan vara en tillfällig dagsform som avgör om en elev blir godkänd eller underkänd. Det är slutpunkten på en mer långsiktig process som censorerna har att ta ställning till. Det var, och kommer säkert även att så förbli, så att lärarna sätter betygen. Dessutom kan man tvärtom hävda att en sen slutexamen ger elever möjlighet till en andra chans om det har gått trögt den första skoltiden. Dessutom har man ju gott om tid på sig att anpassa sig till ett tydligt och långsiktigt mål. Och avgör för övrigt inte redan nu dagsformen i Dambergs mening resultaten på de nationella proven? Inte ses det som något större bekymmer.

Självfallet kan både elever och lärare känna en viss oro inför Centerns förslag. Nu måste ju plötsligt alla lärare börja undervisa igen! Flumpedagogikens tidsfördriv och ”personlighetsutvecklande” fritidsaktiviteter kommer säkerligen att bli alltmer sällsynta företeelser i klassrummen. Vi får en större tydlighet i resultaten, på samma förödande sätt som införandet av IG-betyget åstadkom. Det går inte att utjämna neråt genom att sänka kraven eller avskaffa bedömningen. Det går inte att hindra att vissa elever och lärare drar iväg och utmärker sig mer än andra (Argumenten för att detta senare måste få ske, ger Hans Bergström övertygande i sin ledare i DN). Det går inte att sänka hela det svenska skolsystemet för att nå jämlikhetsmålet lättare genom att alla presterar lika dåligt. Det går inte att sudda bort kopplingen mellan resultat och examen/vit mössa.

Så Centerns förslag är välkommet om än inte helt färdigutformat. Varför inte ersätta den vita mössan med en röd toppluva?

I onsdags var kommunens alla gymnasielärare (och några till) på ”inspirationsföreläsning”. Vi skulle bli positivt inställda till ”En till en-lösningen”, dvs att alla elever och lärare ges möjlighet att använda en egen laptop i skolarbetet.

 

Blev jag då inspirerad? Nej, inte det minsta. Jag var mer inspirerad när jag gick dit än när jag lämnade föreställningen. Skälen är följande.

 

Ambitionen att vara inspirerande ledde uppenbarligen föreläsaren till att vara insmickrande (ibland rent groteskt), ytlig och eklektisk. Jag brukar lämna denna typ av fortbildning med tämligen välfyllt anteckningsblock. Denna gång skrev jag inte ett enda ord! Uppenbarligen lärde jag mig inte något nytt alls och inget kändes det minsta utmanande. En del höll jag förvisso med om, men det var bara alltför självklart.

 

För det andra kan man uppfatta hela ”föreläsningen” som en enda stor självmotsägelse. Ett huvudsyfte för föreläsaren var att uppmuntra till kreativitet och entreprenöriellt tänkande i arbetet. De förebilder som lyftes fram var Ingvar Kamprad, Facebooks grundare Zuckerberg och företaget Google. Samtidigt betonades vikten av arbete i arbetslag. Det var ju förvisso kommunen som inbjudit föreläsaren!

 

Men det är ju en direkt löjeväckande tanke att IKEA skulle ha skapats genom att Kamprad satt i arbetslagsmöten på torsdagar mellan 15 och 17! Eller att datanörden Mark Zuckerberg skulle ha gjort detsamma! Och exemplet vi fick från Google, att man där hade en dag i veckan att disponera helt fritt, vet vi har lett till att detta företags utvecklingsarbete sker just på denna fria tid! Det är i sin enskildhet man är kreativ, när man inte blir hämmad, stoppad eller nedröstad av andra! Och det vet förstås vår föreläsare mycket väl och det borde han ha betonat, t ex i samband med att han (med exakt de ord som jag själv har formulerat i min senaste bok) förordade fullständig förtroendearbetstid för lärarna.

 

Dessvärre visade det sig också att det fanns många kolleger som lämnade föreläsningen uppmuntrade att förändra för förändringens egen skull. Men det är ju just den klåfingriga och flumpedagogiska attityden som kört den svenska skolan i botten de senaste femtio åren. Det är ju det som Gy11 är tänkt att rätta till. Vi bör ägna oss åt förbättringsarbete med hjälp att datorerna, inte åt något tomteblosspedagogiskt förändringsarbete. Men vår käre föreläsare talade hellre om att förändra än om att förbättra. Ändå betonade han att skapande konstnärer är som mest kreativa ”när de säljer”, dvs när de har försörjningen tryggad och sin tillvaro ordnad. Detsamma gäller för oss pedagoger. Kan vi inte sälja oss själva och våra ideer i klassrummet har vi inte den trygghet som krävs för att var kreativa. Det kreativa kaoset är en romantisk myt. Vi skall bygga vårt utvecklingsarbete på FORSKNING OCH BEPRÖVAD ERFASRENHET!

 

Och då är vi inne på föreläsarens raljerande med vår skolministers försök att strama upp den svenska skolan. Självfallet blir vi inte mer kreativa och produktiva genom att Björklund ”slänger in förslaget om nationella prov i SO”. Det var en rent löjligt försök till lättköpt poäng från vår föreläsare. Skälet är förstås att Björklund inte i första hand är intresserad av att få ut några elever på den ”röda matta” som ledande forskare påstår att förutsättningarna för it-utveckling och annat i Sverige utgör. Den svenska skolans utvecklingskurva matchar inte ens den planekonomiska kinesiska plana kurva som vi fick illustrerad på duken. Den pekar i vår svenska skola käpprätt neråt! Nu gäller det att få fram medborgare som är värdiga att trampa åtminstone på en vanlig sketen trottoar! Så särskilt många som är berättigade att beträda en röd matta har vi knappast inom synhåll i den svenska skolan.

 

Och inte heller är Björklund intresserad av att servera desserten före huvudrätten, vilket var en huvudpoäng i föreläsarens analys av de senaste ungdomsgenerationernas krav på vuxenvärlden, skolan och arbetslivet. Skolministern vill ge våra ungdomar huvudrätten och somliga en rejäl förrätt, det gäller inte minst eleverna i storstädernas segregerade förorter.

 

För övrig gjorde väl sig föreläsaren själv skyldig till att servera desserten före huvudrätten, när han talade om kreativitetens finesser före det grundläggande arbetet med basfärdigheterna och arbetsron i klassrummen!

 

Slutligen kändes hela attityden till undervisning och kunskapsutveckling något krämaraktig. Föreläsaren var ett levande exempel på hur man gör kunskap och kreativitet till varor. Men det finns viktigare saker än ständigt höjd BNP, t ex i Kina, som romantiserades å det grövsta. Samtidigt betonades vikten av hållbar utveckling...

 

Så det var en minst sagt spretig föreställning vi fick oss till livs. Det skulle behövas ytterligare ett par eftermiddagars diskussion för att komma till rätta med den. Då kanske vi kan fortsätta, där föreläsaren slutade men självfallet borde ha börjat: Hur använder vi datorerna på de mer avancerade nivåer som bara nämndes i föreläsningen? Åtminstone den inställningen från mig inspirerade den alltså till.

DN:s lilla undersökning bekräftar mina misstankar i föregående inlägg. SMHI har haft rätt endast i fyra fall av tio denna sommar. Och i midsomras en av fyra(!), enligt en tidigare granskning.

Numera talar svensken inte om vädret när han/hon skall kallprata; det är SMHI:s usla prognoser som är samtalsänmnet!

 

Idag kan vi återigen läsa att prognoserna skall bli bättre - med hjälp av mera datakraft. Men jag tror att det är många med mig som är övertygade om att vi minns rätt, när vi hävdar att prognoserna var bättre förr.

 

Dessutom lyckas vädertjänster på andra platser i världen spå vädret i vårt land bättre än SMHI. Jag har många bekanta som övergett SMHI och istället utnyttjar dessa vädertjänster inför resor och utflykter. Personligen använder jag numera Intellicast.com, som kommer upp varje gång jag läser min email.

 

Denna sommar är inte bara SMHI:s långtidsperognoser under all kritik; det går inte att få en säker prognos ens från en dag till en annan! Många har på helt felaktiga grunder ställt in utflykter helt i onödan.

 

Det finns ingen ursäkt för denna försämrade utveckling av prognoserna. Orsaken stavas INKOMPETENS! Det blev jag övertygad om häromdagen, när en meteorolog på radion hävdade - på fullt allvar! -  att de usla prognoserna beror på att det är fel på vädret!

 

 

Jag får nypa mig i armen för att påminna mig om att Anders Behring är norrman, inte svensk! Så stort har engagemanget varit även i vårt land och så närgången har även bevakningen i svenska media varit. Jag misstänker att läget är snarlikt i många andra länder, inte minst i Europa.

 

Denna hysteriska, men förklarliga, uppmärksamhet kring dådet har dock sitt pris i ett antal påtagliga risker. Att Behring kan komma att framstå som martyr är bara en sådan uppenbar fallgrop. Det har flera bedömare redan påpekat.

 

Men även öppenheten, de alltför villiga representanterna för rättsstaten som springer mellan förhören med massmördaren och presskonferenserna, börjar göra mig betänksam. Det tycks mig alldeles uppenbart att Behring nu följer en gammal inrotad historisk tradition bland högerextremistiska attentatsmän, när han utnyttjar häktnings- och fängelsetiden till att föra ut sin propaganda. Nu sitter han alltså och skriver på ett tal...

 

Varför är det nödvändigt för advokaten att avslöja detaljer från förhören? Vilken rättsstatlig princip följer han då? Är han inte bara ett lätt offer för pressens nyhetshunger? Eller känner han behov av att två sina händer i det obehagliga (kallas "utmanande" i dagens SvD) uppdrag han har? Att åklagare och polis vill framstå som handlingskraftiga och beredvilliga, det kan jag till nöds förstå, även om också detta innebär risker.

 

Det finns villiga åhörare som beundrar sådana som Behring; det vet Behring själv mycket väl. Och även för människor i allmänhet kan hela situationen bli farligt och onödigt mångtydig redan om Behring bara rapporteras försöka diktera villkoren för rättsprocessen mot honom och kräva att få bära uniform, t ex. Värsta tänkbara scenariot i detta avseende vore att han officiellt anklagas för brott mot mänskligheten.

 

Tyvärr befarar jag att Behring är på god väg att lyckas i sitt uppsåt att framstå som soldat och martyr. Han har utnyttjat rättsstatens principer och det inledande chocktillståndet till sin fördel. Han har på ett plågsamt effektivt sätt fått ut sitt budskap! Och vilka är det som har bidragit till detta föga ärofulla resultat?

 

När det första larmet kring illdåden lagt sig, hoppas jag att alla ansvariga agerar mer eftertänksamt och måttfullt.

 

Ge inte Behring någon spelarena och gör honom inte till martyr!

 

 

 

Nu när minneshögtiden i Oslo har ägt rum, så kanske vi alla, inklusive de drabbade, kan få lite ro. Bästa sättet att hantera den här sortens katastrofer är knappast att låta tabloidpressen ta över och sätta agendan. Jag har avhållit mig från att protestera mot kvällstidningarnas uppförande, eftersom jag vet att det är utsiktslöst. Jag skulle bara komma att framstå som okänslig.

 

Men nu har ju offren själva bönat om att få vara ifred, vilket visar att min känsla inte var helt missvisande. Givetvis har kvällspressen inte tagit någon notis om de drabbades önskemål. En händelse av det här slaget är självfallet mumma för asgamsjournalistiken. Man kommer att mjölka tragiken för individuella drabbade så långt det bara är möjligt. Och lika självfallet kommer man att hänvisa till det heliga allmänintresset.

 

Vad som har varit mest osmakligt i de senaste dagarnas rapportering och debatt är vad jag vill kalla ”den politiska korrekthetens bigotteri”. Religionssociologer har ju övertygande visat att även om vårt samhälle är sekulariserat, så fortlever vissa religiösa behov, t ex efterfrågan på ceremonier i katastrofsituationer (det har vi ju inte minst sett i Oslo). Men vad värre är, så tycks även motsvarigheten till det religiösa bigotteriet, tävlan om vem som är mest religiös, fortleva. Nu handlar det om vem som är mest politiskt korrekt, vem som kan visa de drabbade offren mest respekt och medkänsla. Där tycks självrättfärdigheten inte veta några gränser!

 

En som drabbades av hyckleriet var självaste statsminister Reinfeldt, och detta trots att han var mycket snabb med att uttrycka sitt deltagande i sorgen och stöd för Norge. Rena försök att vinna politiska poänger på tragiken har heller inte saknats. Det har legat bakom bigotteriet i ett flertal fall. Ungdomsförbunden tycks dock ha förstått bättre.

 

Nej, jag hoppas innerligt att att alla dessa avarter i reaktionerna på det fruktansvärda som hänt nu tonas ner. Inte heller bör vi låta skuld och skam ta över och få styra oss. Vad vi alla behöver är lugn, ro och besinning, så att vi kan smälta vad som skett, se framåt och börja jobba på att förebygga liknande händelser i framtiden. Då finns det inget utrymme för egoistiskt, politiskt och kommersiellt utnyttjande av medmänniskors lidande.

 

 

Ganska snart efter att de första rapporterna om illdådet i Norge nådde oss väcktes en hel rad frågor. Hur kunde det ske? Vad sysslar norska säkerhetspolisen med? Varför tog det så lång tid innan relevant information om händelserna lämnades ut? Och - inte minst - kan det ske i Sverige? Har svenska SÄPO bättre koll än sin norska motsvarighet? Och varifrån kom egentligen vapnen och sprängmedlen?

 

Numera bekämpar vi ju främst islamistiska terrorister i Pakistan och Afghanistan, och det var väl många som gick till sängs igår kväll med svordomar över Al Qaida på läpparna. Men uppenbarligen kan vi inte släppa fokus på våra interna hot mot demokratin och det öppna samhället. Det som hänt i Norge manar till eftertanke.

 

SÄPO brukar upprepa sitt mantra att att man har full koll på extremhögern i Sverige, att de är en begränsad grupp som inte är alltför aktiv. Men stämmer det? Finns det inte kopplingar till övriga nordiska och nordeuropeiska länder? Och har det svenska försvaret full koll på vilka värnpliktiga man utbildar och vart stulna vapen och sprängmedel tagit vägen? Jag hoppas innerligt att det inte var det svenska försvarets materiel som kommit på avvägar till Norge...

 

Vi har väl inte bilden klar för oss än. Men trots allt känns det nu som om det fruktansvärda som skett i Norge är under kontroll. ”En ensam galning” är lättare att hantera mentalt och polisiärt än en ogripbar terrororganisation i några avlägsna asiatiska länder. För offren och deras anhöriga gör det givetvis ingen skillnad. Det är en katastrof.

 

Men just därför borde informationen skötts bättre. Den kritiken kommer väl alltid i sådana här lägen, men när man som betraktare upplever händelseförloppet i realtid, via olika medier, inte minst de sociala, så blir det extra viktigt att myndigheterna håller jämna steg med ”ryktesspridningen”. De ögonvittnesskildringar som snabbt spreds i olika kanaler visade sig ju merendels stämma bättre än polisens uppgifter.

 

Det är även viktigt att den rätta bilden förmedlas snabbt med tanke på det uppskruvade tonläge som nu råder i debatten kring islamismen i världen, inte minst dess avläggare i västvärlden. Hämndaktioner (mot oskyldiga) och enskilda galningars frestelser att ta efter måste till varje pris förebyggas. Det stod ju tämligen snart klart att händelseförloppet inte liknade en sedvanlig självmordsattack.

 

Våra tankar går främst till de norska offren och deras anhöriga. Men vi har skäl att också betänka vår egen interna säkerhet och granska den svenska polisens och säkerhetspolisens verksamhet och - inte minst - resurser.

 

 

Gårdagens presentation av de tre som kandiderar till ordförandeposten inom Centerpartiet var intressant på flera sätt. Att processen nu beskrivs som ”öppen” må vara en sak. Men den chans till förnyelse och breddning som nu öppnar sig tror jag övriga hotade småpartier avundas Centern.

Av programförklaringarna från de tre kandidaterna igår och en och annan debattartikel framgår tydligt att Centern nu tar upp kampen på allvar inte minst med Folkpartiet. Man har en uppenbar möjlighet att locka till sig missnöjda liberaler både i mitten och till vänster. Och de centerväljare som börjat tröttna på allianssamarbetet kan nog då komma att ge sig till tåls ännu en mandatperiod.

 

Vad de tre kandidaterna verkar överens om är att partiet måste breddas och driva frågor utröver dem som man nu har departementsansvar för. Välfärds- och trygghetsfrågorna står tydligt på agendan. Värnandet om den enskilde individen har också betonats. Kravet på en modernare miljöpolitik är likaså ett önskemål.

 

Den som har mest att oroa sig för är rimligtvis Jan Björklund. Flera av de frågor som Folkpartiet drivit mest som en läpparnas bekännelse har nu på allvar dragits in i kampen om alliansväljarna, inte minst de väljare som hittills har saknat ett socialliberalt alternativ.

 

Så vad kommer du att ta dig till Björklund? Du kan ju förslagsvis aktualisera några av de frågor du lyfte fram i Almedalen för två år sedan. Det var helt andra ämnen än de snuttifierade bisarrerier som brukar dugga tätt från olika folkpartister så här års, t ex förslaget om hemkörning från Systemet. De frågor från Almedalen som jag tror många folkpartister upplevde som hoppingivande när det begav sig var värnandet om pensionärerna, vaktslåendet om den personliga integriteten, kampen mot åldersdiskriminering och införandet av en miljöpolitik värd namnet. Där, Björklund, har du motdragen att ta till mot det nytända Centerpartiet!

 

Av de tre centerkandidaterna tycker jag Anna-Karin Hatt övertygar mest. Hennes politiska deklarationer de senaste dagarna ligger helt rätt i tiden. Hon kan heller inte beskyllas för att sakna tyngd och erfarenhet, något som drabbat den ungdomligare och fräschare Annie Johansson, som förvisso är karismatisk men bara 28 år. Hon lär få en del motstånd att kämpa mot från ”gubbarna” i rörelsen! Men kanske hon ändå är den som skulle kunna ge Centern en motsvarighet till Miljöpartiets ”Wetterstrandeffekt”.

 

Anders W Jonsson kan mycket väl stå som segrare när stridsdammet lagt sig. Han är inte endast en given kompromisskandidat utan utstrålar mer av trygghet och landsfaderlighet är de övriga kandidaterna. Han kan i det avssendet bli en knepig match för Reinfeldt. Många ser nog Jonssons bakgrund som barnläkare som en garanti för hans trovärdighet.

 

Vi har en intressant tid framför oss inom svensk politik. Hur kampen om ledarposten inom Centern än slutar, så kommer vi att få se ett rejält lyft för partiet. Bäva månde Björklund - och Miljöpartiet!

 

 

Utgångspunkten för den här forskningen är minst sagt tveksam. Forskarna tycks utgå ifrån att de som förvärvsarbetar ser semestern uteslutande som en möjlighet att vila upp sig så att man skall kunna klara av jobbet när man kommer tillbaka.

 

Men, som även någon av de intervjuade i nyhetsinlaget påpekar, så kanske det är alldeles tvärtom. Semestern har man för att glömma jobbet. Kanske vill man ägna sig åt sina privata, mer kreativa projekt. Och då behövs längre sammanhållen ledighet. Allt i livet handlar inte om konsumtion och avkopplande, billiga upplevelser.

 

Beteendefysiologen som uttalar sig tycks även han ha en egendomlig utgångspunkt: den enda vetenskapen är naturvetenskapen. Det finns väl mängder av t ex samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, för att inte tala om beprövad erfarenhet på dessa områden, som visar vikten av ”växelbruk” för ett mer långsiktigt välbefinnande, som har med självförverkligande och mer existentiella överväganden att göra. I det perspektivet är den nu redovisade undersökningen närmast pinsam.

 

 

 

De senaste dagarna, den 11 och 12 juli, har pressen rapporterat att dataskyddsmyndigheterna i de nordiska länderna ifrågasätter Facebooks datasäkerhet. Man har skickat 44 frågor till företaget.

Typiskt nog har denna alarmerande åtgärd gått mer eller mindre obemärkt förbi. Men  senast nu på morgonen, den 13 juli, rapporterar Sveriges Radios nyhetssändningar om saken. Kanske kan de ge lite extra uppmärksamhet åt problemet. De stora kvällstidningarna tycks dock inte vilja stöta sig med sina läsare; där finns inte ett ord om dataskyddsmyndigheternas initiativ...

 

Jag har i tidigare inlägg här på bloggen uttryck min häpnad över människors aningslöshet i utnyttjandet av Facebooks tjänster. Dessutom försöker jag i min vardag ta upp en diskussion om Facebook som ett hot mot individens frihet personliga integritet. I bästa fall möter jag total oförståelse, i sämsta blir jag direkt hånad.

 

Till saken hör ju att stora myndigheter och även det allmänna skolsystemet beklämmande nog använder sig av Facebook. Det skulle för övrigt vara intressant att få ta del av en undersökning av hur många av våra folkvalda som på detta sätt säljer ut sin identitet till en amerikansk multimiljardär! Särskilt skulle det vara spännande att få höra vad alla dessa hycklande representanter för den yttersta vänstern har att anföra till sitt försvar på den punkten...

 

Det finns uppenbarligen inget lättare än att dominera människor genom att ge dem vad de vill ha. Spelar man dessutom på deras rädsla för att hamna utanför, för att ”missa något”, så blir saken än lättare. Möjligheten att bygga upp ett förljuget och kompensatoriskt liv på nätet är uppenbarligen även det förföriskt lockande för många stackars svaga karaktärer. Och vårt infantila samhälle når väl här nya höjder, när alltfler vuxna hejdlöst spelar popularitetsspelet med denna fjortisleksak!

 

Jag är pessimist vad gäller Datainspektionens möjligheter att ingripa. Möjligen kan deras initiativ med de 44 frågorna få en och annan naiv Facebooks-användare att börja fundera.

 

Vad som skulle ha kunnat hindra denna hysteriska utveckling är en stark och rakryggad konsumentmakt. Men även den kämpar förgäves mot mänsklig svaghet och dumhet.

 

Förhoppningsvis kan ökad konkurrens på området rätta till några av missförhållandena. Men personligen har jag ingen önskan att sälja min själ till den ännu större och farligare jätten Google för att straffa Facebook...