Dr Cais Blogg

Efter årets VM-turnering i ishockey kan vi notera ytterligare ett fiasko för media. Svenska sportjournalister tycks vara betydligt sämre förlorare än de idrottsutövare de följer.

 

Dagen efter förlusten i kvartsfinalen ser vi svarta rubriker och löpsedlar som vore bättre lämpade för en förlust i ett avgörande slag under andra världskriget. Vart har sinnet för proportioner tagit vägen? Var finns en rimlig syn på sporten som lek och spel? Vi lever väl inte i en öststat som utkämpar slag på rinken mot en motståndare i ett kallt krig? Och varför smita undan sitt ansvar som journalist genom att försöka gömma sig bakom uttryck som "folkets dom"?

Som Stenmark sa: "Gör det bättre själv då,

för faan!"

 

Personligen är jag inte det minsta förvånad över Tre kronors insats; inte överdrivet besviken heller. ”Man kan inte alltid vinna”, är en klyscha från idrottens värld som förtjänar att användas lite flitigare än ordet ´fiasko´. Sansade bedömare höjde ett varningens finger före turneringen. Få var villiga att lyssna. En hel del talade för att utgången kunde bli som den nu blev.

 

Frestelsen att ”snacka upp” lag och matcher blir uppenbarligen övermäktig när det affärsmässiga tänkandet överflyglar det sportsmässiga. Alla proportioner vräks över ända och en direkt elakartad syn på idrott och idrottsmäns insatser kablas ut i media. Det är kanske inte så märkligt att vi har huliganbråk och hånfulla supportergrupper (som i senaste omgången av Allsvenskan i fotboll). De värsta uppviglarna blir i slutändan vissa sportjournalister.

 

En uddamålsförlust mot ett bra lag och i en utslagsturnering är ingen stor skandal. Det tillhör idrotten. Dessutom är ”vinna eller försvinna” ett betydligt intressantare sportsligt koncept än ”bäst i fem eller sju matcher”, vilket endast har till syfte att mjölka idrotten på pengar. Och accepterar vi att våra bästa spelare blir legoknektar i Nordamerika och att den nordamerikanska hockeyn tillåts hunsa oss å det grövsta, så får vi även acceptera förluster som den mot Tjeckien.

 

Jag hoppas att de slutkörda hockeyproffs som ändå lojalt ställde upp får en skön tid hemma i Sverige under den vackra årstid som nu stundar och att de kan umgås med anhöriga som de alltför sällan träffar.

 

Låt oss glädjas åt Norges och Finlands (relativa) framgångar! Det finns uppenbarligen annorlunda upplägg som lyckas!

Sifos senaste väljarbarometer visar fr a att gapet mellan Alliansen och de rödgröna växer. Nu är det över 10%. I enlighet med många politiska bedömare borde det inte förhålla sig så, bl a eftersom Löfvéns insatser som förstamajtalare och tv-debattör knappast kan ha imponerat på särskilt många. Men ändå tycks trenden hålla i sig. Socialdemokraterna har återhämtat sig och Moderaterna backar.

Väljarnas minne är kort. Man har börjat glömma vilka problem Alliansen faktiskt har löst, att man har infriat de flesta av sina vallöften. Ett bekymmer i sammanhanget är vad som skulle kunna benämnas ”politikens zeigarnikeffekt”. När ett problem är löst så upphör det inte endast att vara ett problem; nej, det kan inte längre alls uppfattas som ett problem. (Dessutom utnyttjar vissa vänsterdebattörer detta fenomen och ger sken av att det egentligen hela tiden har varit de rödgröna som har lösningarna på problemen.)

Dessutom tycks Löfvén fylla samma funktion som vissa romanförfattares ”öppna” personskildringar. Genom att figurerna är blanka som spadar, tillåts läsarna läsa in sina egna tolkningar. Löfvén är en sådan spade. Han blir en krok för människors projektioner, för deras förhoppningar och förväntningar.

Löfvén kan även i sak bli ett allvarligt hot mot Alliansen. Lyckas han förena sin egen lilla arbetslinje med en större känslighet för denna linjes baksidor, dvs en välfärdspolitik i linje med många väljares förhoppningar, så har den blanka spaden plötsligt fått tydliga och vinnande karaktärsdrag. Alliansen höll ju i slutspurten av den senaste valrörelsen på att förlora just på debatten om människor som kommit i kläm i regelsystemet.

Skolpolitiken är därtill en tickande bomb. Till hösten kommer vi att få se de första resultaten av Gy 11:s första år. Det kan komma som en obehaglig överraskning för Alliansen och utbildningsminister Björklund att det nya gymnasiet visar sig ha utvecklats till en veritabel utslagningsmaskin! Den stelbenta och fyrkantiga strukturen i kombination med dysfunktionell SYV-verksamhet och ett i grunden halvmesyraktigt förslag till reformerat gymnasium drabbar våra svagaste elever hårt. Varför genomfördes aldrig förslaget till diffrentierade kärnämneskurser? Varför har inte betyg i ordning och uppförande införts? Inte ens införande av frånvaron i slutbetyget på gymnasiet har tillåtits. Och varför har inte skolan återförstatligats? Alla dessa brister från den socialdemokratiska flumskolans era har Alliansen å det grövsta försummat att åtgärda.

Att den misslyckade integrationspolitiken är en bidragande orsak till skolans problem är uppenbart. Björklunds senaste förslag till förlängd skolplikt är positivt, men kommer lite väl sent. Hela utvecklingen i den svenska skolan har fått till följd att ansvaret för genomförande av Gy 11 till övervägande delen har lagts på oss lärare. Elevernas ställning har stärkts och politikerna ute i kommunerna smiter från sitt ansvar. Det mullrar i lärarleden och många hårt arbetande pedagoger går på knäna. Facken sviker och bakar luftpastejer om 10 000kr mer i månaden.

Alliansens strateger bör nogsamt studera vad väljarna projicerar på den blanka spaden, möta dessa behov och förhoppningar, påminna om vad regeringen har uträttat samt, inte minst, formulera nya visioner för Sverige.

Alliansen måste få ut Löfvén på banan och gå till offensiv. De omotiverat höga opinionssiffror som Löfvén har kunnat inkassera i mätning efter mätning har näppeligen sin grund i att regeringen Reinfeldt är ”trött”, som det senaste förhoppningsfulla mantrat från oppositionen och vänsterpressen lyder. Än mindre kan de förklaras med Socialdemokraternas egen politik, som vi inte sett mycket av. Opinionssiffrorna speglar väl närmast förväntningar på den nye ledaren än dennes reella insatser. Han har legat lågt och lyckats undvika göra bort sig. Hur kan Socialdemokratiska väljare nöja sig med så lite? Pinsamt!

 

Framgång föder framgång

Alliansen har i samband med att vårpropositionen presenteras ett gyllene läge att gå till offensiv och visa sig fortsatt handlingskraftig. Visserligen är det långt till nästa val, men risken finns alltid att det nuvarande opinionsläget permanentas, eftersom framgång har en tendens att föda framgång. Väljarna fortsätter att stöda Löfvén så länge han kan surfa på en positiv trend. En vinnare får alltid röster.

 

Det är därför viktigt att Alliansen nu börjar pytsa ut sina förslag till en fortsatt omvandling av Sverige, ett pågående systemskifte, som det faktiskt gäller (sedan kan Borg och Reinfeldt envisas med förneka detta faktum). De senaste dagarna har vi också kunnat notera en sådan strategi från Alliansen.

 

Folkpartiet har tagit initiativet

Mest lovande verkar Folkpartiets senaste initiativ vara. Förslaget till sänkta ungdomslöner har ett brett stöd inom befolkningen och anmälan av Göran Persson och Leni Björklund till Konstitutionsutskottet är ett snilledrag. Båda dessa offensiva förslag har väl egentligen bara Fp kunnat lägga. Kanske kan partiet nu hjälpa Alliansen och dessutom inhösta lite egna poäng?

 

Ingen tvivlar väl på att Socialdemokraternas opinionssiffror kommer att sjunka, så fort deras egen politik står klar (och t ex Baylan börjar prata...). Det största hotet mot Alliansen är en eventuell valsamverkan/allians mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Enligt vissa mätningar kan S och Mp få egen majoritet! Hur regeringen Reinfeldt lyckas hantera/desarmera den valstrategin från oppositionens sida kan bli avgörande för utgången av näst val.

Först vill jag göra klart att min huvudståndpunkt är att ansvaret för skolan bör återgå till staten! Om så sker, behöver SKL inte bekymra sig om samhällsansvaret...

 

Som ärrad praktisk pedagog på gymnasiet hade jag knappast förväntat mig någon annan ståndpunkt från SKL än den som idag framförs på SvD:s ”Brännpunkt”. Det är samma gamla visa och samma tveksamma resonemang och svaga argument som levererats det senaste decenniet. Jag uppehåller mig därför inte mer vid den aspekten här.

 

Istället vill jag komplettera min synpunkt om ett återförstatligande med den andra huvudorsaken till lärarnas katastrofala löneutveckling och usla arbetsförhållanden. Jag avser givetvis fackens svaga agerande. Tyvärr har SKL helt rätt i att kravet på 10 000 mer i månaden är orimligt. Detta krav är inte acceptabelt ens som en tom gest. Alla vet givetvis att det är helt absurt. En tiondel av kravet är lika orimligt det. På sin höjd kan vi som lärare räkna med c a 700-800 kr i löneökning. Men sannolikt hamnar vi som vanligt på ett par hundralappar. Vem tror egentligen något annat?

 

Grunden till den svaga löneutvecklingen ligger till stor del i 90-talets svekfulla avtal som våra fack skrev under. Vi påtvingades ett s k ”utvidgat uppdrag” till priset av en negativ löneutveckling! Hade facket, och vi själva – det måste medges – varit mer militanta i kampen för vår rätt, så hade vi idag sluppit det patetiska utspelet om 10 000 mer i månaden. Att nu, så att säga retroaktivt och pinsamt senkommet, söka reparera dessa uppenbara försummelser är minst av allt trovärdigt. Möjligen kan taktiken ses som ett försök av våra förtroendevalda fackliga representanter att gripa halmstrået för att överleva. Ytterligare en misslyckad avtalsrörelse och båda de stora fackens ordförande har gjort sig omöjliga.

 

Vi behöver en ny facklig strategi för att återupprätta läraryrket. Kravet om 10 000 mer i månaden signalerar framför allt att fackens nuvarande ledningar saknar verklighetsförankring, mer långsiktiga visioner och vilja till radikal förnyelse.

 

Grunden till förnyelse ligger i att ta ett steg tillbaka och låta staten ta över ansvaret för den svenska skolan, och att ta ett rejält kliv framåt och förnya de fackliga organisationernas arbete. Jobba underifrån och släpp fram nya, friska krafter! Idéer och stridsvilja saknas sannerligen inte ute på fältet!

Personligen skulle jag bli mer intresserad av och känna mer respekt för en granskande journalistik som skärskådadar de moraliska implikationerna av svensk vapenindustri och vapenexport. Men det vore givetvis att begära för mycket av prisjägare till journalister att de tänker djupare och mer långsiktigt än till att försöka erövra en fjäder i hatten för en avsutten minister eller generaldirektör.

 

Mer hedervärt vore att söka utröna vad svenska vapen ställer till i världen, inte minst för civilbefolkningen under olika konflikter. Eller vad svenska vapen tillför i positiv mening, t ex till skydd av civila, av demokrati och humanism (Om det är vad Göran Greider åsyftar med "en bredare säkerhetspolitisk debatt", så håller jag gärna med honom). Att regeringens svagaste och mest motvilliga minister tvingas avgå synes i det perspektivet tämligen futilt.

 

Ekots försök att få till stånd en mer omfattande diskussion av svensk vapenexport tycks ha misslyckats. Jag är inte övertygad om att de ansvariga journalisterna insåg komplexiteten och oklarheten i problemet. Inte heller hade de väl kalkylerat med att den politiska enigheten kring saudi-projektet skulle visa sig vara så stor. Problemet kan knappast på något enkelt sätt läggas Alliansen och Tolgfors till last. Socialdemokraterna inledde det hela 2005 och Urban Ahlin svävar på målet vad gäller frågan om han tänker medverka till att avtalet med saudierna bryts vid ett eventuellt regeringsskifte.

 

Jag skulle inte bli helt överraskad om utredningar och granskningar framöver slutar med ett jaså. Fler huvuden behöver nödvändigtvis inte falla. Fjädern som blev en höna kommer att återgå till att vara en fjäder. Ekot har förmodligen skjutit över målet i sin strävan att bedriva seriös granskande journalistik. Vems ärenden går man förresten i denna granskning?

 

Att Tolgfors avgår kan faktisk ha just de skäl som han själv anger. Han var ju inte särskilt villig att ta på sig posten som försvarsminister. Dessutom fick han ge plats åt Anders Borg i partistyrelsen. Hans ställning har uppenbarligen aldrig varit särskilt stark inom partiet. Dock har han framstått som en ärlig, trofast och lojal medarbetare, vilket Reinfeldt stundtals varit i behov av. Ändå är jag övertygad om att Tolgfors dagar som minister i vilket fall var räknade. Att pressen på honom och familjen varit stor har åtminstone inte jag lika svårt att förstå som de journalister som brukar roa sig med att starta ett litet mediadrev då och då.

 

Ledarsidornas bedömningar av saudi-affären förvånar också. Man talar gärna om dubbelmoral, men skribenterna själva tycks lida lika mycket av den åkomman. Alla inser rimligen vilket det politiska och ekonomiska spelet bakom kulisserna är. Ändå låtsas man, i sann kåranda, som om Ekots journalister nu påtalat något nytt och intressant. Men liknande affärer har ständigt poppat upp och ständigt slutat i ett jaså.

 

Den s k ”saudi-affären” kommer sannolikt att visa sig vara en pseudo-affär av tomteblosskaraktär. De allra viktigaste frågorna, de moraliska, återstår att gripa sig an. Jag betvivlar att ekots journalister är vuxna den uppgiften.

 

 

Löfvén har haft det betydligt lugnare som nyvald partiledare än Juholt. Ett antal opinionsmätningar har visat att Socialdemokraterna nu går framåt rejält. Det är föga förvånande. En ”inverterad Juholt-effekt” var givetvis att vänta. Varje förändring måste rimligtvis bli till det bättre.

 

Men det är värt att påminna om att även Mona Sahlin hade goda opinionssiffror under sin första tid som partiledare. Så länge hon höll sig undan, inte gjorde några uttalanden eller redogjorde för partiets politik, hade hon medvind. Men så snart politiken blev tydligare och samarbetet med Ohly började mejslas ut, så var nederlaget ett faktum.

 

Jag är övertygad om att vi även denna gång kommer att få se samma utveckling. Socialdemokraternas politik är på de flesta punkter helt okänd. Löfvéns förmenta slagnummer, näringspolitiken, börjar vi ana konturerna av, men knappast mer. Löfvéns ”nya team” imponerar väl knappast heller på särskilt många. Det är samma gamla sossar som fortfarande styr över partiet, öppet eller i bakgrunden. Ett par nya "teknokrater", utan djupare politisk erfarenhet, förmår knappast att göra någon skillnad. Så om Löfvén är en "seriös utmanare" återstår att se. Euforiska och förhoppningsfulla ledarskribenter ändrar inget i det avseendet.

 

Dessutom tycks Löfvéns ställning som partiledare osäker. Reinfeldt gör nog rätt i att vägra diskussioner med Löfvén om t ex energipolitiken, så länge dennes mandat som företrädare för sitt parti öppet ifrågasattes av den socialdemokratiska ledningen, vilket inträffade så sent som igår. Fortsätter sådana förmyndartendenser lär Löfvéns position bli lika undergrävd som Sahlins och Juholts. Och Reinfeldts ställning blir i lika mån stärkt.

 

Hur samarbetet på den rödgröna sidan kommer att gestalta sig känner vi heller inte till. V-ledaren Sjöstedt har gjort militanta markeringar gentemot Socialdemokraterna och lär tvingas positionera sig betydligt längre vänster ut än vad han tidigare gjort sig känd för. Det lär inte tas särskilt väl upp av socialdemokratiska väljare.

 

Så Alliansen kan lugnt se fram emot tiden efter Löfvéns smekmånad. Jämnt kommer det säkert att förbli, men någon markant bestående vändning är knappast att vänta, om Alliansen spelar sina kort någorlunda förnuftigt. Det största hotet mot regeringen är den egna bristen på visioner, regeringströtthet och arrogans.

 

 

Nu har alltså Löfvén formerat sitt ”nya lag”. Två saker är väl värda att notera: Partiet har redan kört över och reducerat sin ordförande till en nickedocka, och den förbrukade föredettingen Ibrahim Baylan blir skolpolitisk talesman.

 

Det senare tycks mig mest anmärkningsvärt. Baylan och skolpolitiken ansågs ju allmänt ha varit Socialdemokraternas svagaste kort när det begav sig och en huvudanledning till Alliansens maktövertagande. Nu får han trots detta fortsatt förtroende!

 

Antingen har han en sällsynt begåvning som hal överlevare eller så var han det enda alternativet. Om det senare är fallet, så säger väl detta inte så lite om tillståndet för den socialdemokratiska skolpolitiken!

 

Björklund dominerade stort över Baylan i debatter och diskussioner inför Alliansens första maktövertagande. Socialdemokraterna saknade i stort sett egen politik på området eller var hopplöst bakåtsträvande och nej-sägande. Nu får Björklund möjlighet att fortsätta att spela mot ett mål.

 

Grattis, Björklund!

 

 

Den som är konspiratoriskt lagd hävdar givetvis att vi här har ytterligare ett exempel på att skolforskningen nu ser annorlunda ut, när den sittande regeringen inte längre understödjer ”forskare” som producerar ideologi åt vänstern istället för ny och säkerställd kunskap.

 

På den ena punkten efter den andra rapporteras nu en omsvängning i skolforskningens resultat. Ett annat exempel är att det plötsligt tycks råda samstämmighet om tolkningen av PISA-resultaten. Svensk skola HAR gått kräftgång de senaste åren!

 

För bara ett par år sedan basunerades det ut med buller och bång från Linköpings universitet att större klasser inte resulterar i sämre resultat. Metoden som användes var att fråga eleverna... Givetvis gladdes man på Sveriges Kommuner och Landsting. Där har man ju aldrig varit villig att tillskjuta några medel för att värna om våra skolbarn. Bättre resursutnyttjande är vad man rekommenderar. Så självfallet bör vi fortsätta med stora klasser, eftersom s k forskare tycker sig ha kommit fram till det.

 

Men nu ser vi alltså ett annat resultat. Det är glädjande. Tidigare översikter har också missat det självklara faktum att mindre klasser ofta består av svaga elever. Det är ju därför som de placerats där. I utvärderingar har därför elever i mindre klasser sämre resultat. Att s k forskare har missat denna fullständigt uppenbara ”felkälla” är givetvis lika upprörande som syptomatiskt för en god del av vår pedagogiska forskning.

 

Förhoppningsvis har vi bara sett inledningen till de omsvängning som jag nu tycker mig skönja.

 

 

Jag tycker synd om Björn Ranelid, inte om melodifestivalen eller om medtävlande kompositörer. Han är ett skräckexempel på vad moderna litteratursociologer brukar beteckna som en ”mediaclown”, en författare som ”måste skrika för att göra sig hörd”. För att nå igenom mediabruset är alla medel tillåtna för dessa ”mediahoror”.

 

Det tragiska är att Ranelid inte skulle behöva sänka sig till ett sådant mindervärdigt beteende. Han har en gåva som borde förvaltas med insikt och integritet. Jag har sedan länge funderat på vad som egentligen driver Ranelid. Han är näppeligen provokatör á la Vilks eller dadaistisk revolutionär (som ibland framkastats i media). Snarare tror jag att förklaringen står att finna i hans sociala bakgrund. Vi såg i gårdagens avsnitt av Melodifestivalen ett patetiskt och klassiskt exempel på en socialrevanschist.

 

När Ranelid betecknar finalplatsen som en ”revansch” så är det inte i ovanstående mening. Han förefaller helt omedveten om hur hans passion för MFF, läppglans, Porsche och Skavlan kan tolkas. Jag misstänker att nästa steg i detta måttlösa sjävhävdelsebehov (som han för övrigt delar med flertalet av sina argaste kritiker!) blir en vända till Hollywood för att pröva lyckan som manusförfattare...

 

Hjalmar Bergman , en av våra främsta författare (som det egentligen bjuder mig emot att nämna i ett inlägg som berör Ranelid), gjorde just en sådan resa - och misslyckades. Resultatet blev dock en av hans största och mest gripande romaner, ”Clownen Jac”. Den kan givetvis uppfattas som en självuppgörelse med den litterära prostitutionen. Något sådant kommer vi aldrig att få uppleva från den betydligt mindre skribenten Ranelid. Men jag är övertygad om att han med tiden når fram till samma tragiska insikter som Hjalmar Bergman. Och då är det för sent.

 

Förhoppningsvis kan dock Ranelid ta något lite intryck av sin förebild (?!) Tranströmer och praktisera japansk återhållsamhet i haiku-övningar och dessutom börja ta mänsklighetens allra största teman, djupaste existentiella behov och landvinningar, under övervägande.

 

Fotboll, bilar, solbränna och mediajippon borgar inte för något smickrande eftermäle.

 

 

Mediernas blinda fläck

Det intressanta med kommentarerna till Håkan Juholts avgång är hur man förhåller sig till Juholts eget påstående att han blivit utsatt för ett mediedrev.

 

Medierna själva demonstrerar som vanligt tydligt sin blinda fläck. Man är helt oförmögen att utvärdera och granska sina egna insatser. Rent reflexmässigt slår man ifrån sig alla anklagelser, hur välmotiverade dessa än må vara. Det bär mig emot, men jag kan inte annat än att på denna punkt kalla stora delar av journalistkåren för ”antiintellektuella”.

 

Göra Greider är något snällare i sin analys och antyder att det rör sig om en ren kåranda. Det hedrar honom att han som en av få publicister öppet talar om mediedrevet som den viktigaste orsaken bakom Juholts avgång. Att journalister på det mest fördummande sätt håller varandra om ryggen har jag mer än en gång tagit strid emot. Nu förefaller även en och annan journalist tycka att situationen börjar bli ohållbar.

 

Marita Ulvskog kan naturligtvis inte, sin vana trogen, avstå från att anlägga ett klassperspektiv och beskylla pressen för klassförakt. Man ser ner på Juholt och upp på Carl Bildt. Kanske borde hon läsa den egna pressens kommentarer lite noggrannare! Krypskyttet fördes främst från de egna leden, av internpolitiska skäl. Klassperspektivet har fått träda tillbaka till förmån för ren maktpolitik (Just det är väl för övrigt en del av SAP:s grundläggande dilemma).

 

Pär Nuder påstås ha skrivit Juholts avgångstal. Ett av Juholts budskap där var att framtida forskning får utvisa hur allvarliga hans förseelser har varit. Det kan man kalla en ganska fin passning till media om deras inverkan på avgången. Pressen förmår inte granska sig själv, det måste opartiska forskare göra. Där har alltså Nuder/Juholt rätt. Således tycks det vara en allmän uppfattning bland centralt placerade socialdemokrater att Håkan Juholt har blivit utsatt för ett orättfärdig häxjakt från medierna.

 

Jag har inte för vana att dela den socialdemokratiska elitens ståndpunkter. Men i detta avseende gör jag det helhjärtat. Särskilt Göran Greider anser jag har uppträtt intellektuellt hedervärt och rakryggat.

En svart dag för SvT

På tal om svaga insatser från medierna, så nådde SvT igår en ren bottennotering. Man missade helt direktsändningen av Håkan Juholts tal! Att public service-tv på detta sätt schabblar bort en av senare tiders viktigaste och mest intressanta politiska händelser i vårt land är helt oacceptabelt! Någon form av back up eller reservlösningar måste alltid finnas till hands. Om inte annat så kunde väl åtminstone någon i studion följt sändningen i Tv4.

 

Också insatserna i övrigt var tveksamma. Studioreportern var illa påläst och ställde enfaldiga frågor. Gatureportern utanför partihögkvarteret saknade samband med personalen inne i högkvarteren osv, osv.

 

Tv4 var helt överläsna denna dag. Pinsamt Svt! Vad säger förresten myndigheterna som ansvarar för vårt psykologiska försvar om denna grova miss?

 

 

Novus opinions senaste rapport bekräftar den senaste tidens tendenser inom väljaropinionen. Alliansen har ett betryggande försprång medan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna har fortsatta problem, med 25,3 respektive 3,9 procent.

 

Men värt att notera är att även Alliansens övriga småpartier ligger kvar på blygsam nivå, mellan 5 och 6 procent. Alliansens framgångar är inte de borgerliga småpartiernas framgångar. Allianssamarbetet har förvisso haft historiska konsekvenser i uppbrytandet av vänsterns makthegemoni i vårt land. Men det är nu dags att förutsättningslöst överväga det pris som vårt land, vårt parlamentariska system och och inte minst den liberala rörelsen i vårt land har tvingats betala.

 

Dags för Alliansens hjälpgummor att avbryta

sin rut-tjänstöring för Reinfeldt!

 

Alliansen har gjort tjänst som en historisk murbräcka och visat att borgerligheten kan samarbeta. Nu är det dags att på allvar ompröva samarbetsmodellen inför nästa val. Kanske är inte en valallians det lämpligaste alternativet när vi nu sett konsekvenserna under ett par mandatperioder. Småpartierna bör ges möjlighet att profilera sig och stärka sina positioner. Inte minst Centern och Folkpartiet har en betydligt högre potential än den som nu kommer till uttryck i valresultat och opinionssiffror. Med tanke på vad väljarna i olika sammanhang anger som sina andrahandsval, så är det väl ingen överdrift att hävda att ett liberalt alternativ i vårt land bör kunna uppnå runt 20 procent av rösterna.

 

Moderaternas ambition att bli ett pragmatiskt maktparti med statsbärande funktion ligger knappast i linje med småpartierna alltmer akuta behov. Det är lätt att i detta sammanhang lägga hela förtjänsten till utvecklingen på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Men vad man då förbiser är att småpartierna tvingats hålla sig i bakgrunden och förhandla bort flera av sina hjärtefrågor. Moderaternas framgångar som ett statsbärande parti skulle sannolikt rasa utan de övriga partiernas självutplånande agerande. Man skulle kunna förvänta sig av den förmente statsmannen Reinfeldt att han i detta läge visade en något mer uttalad ödmjukhet och generositet. Men därav har inte framkommit mycket. Och inte lär vi kunna räkna med någon förändrad inställning framöver heller.

 

Så när nu 2012 ligger i sin linda är tillfället moget för nytänkande inom borgerligheten. Det är knappast något vågstycke att släppa allianstänkandet och släppa fångarne loss, låta varje parti marknadsföra sig vart och ett för sig och lämna resten till väljarna. Småpartiernas förhandlingsposition skulle stärkas betydligt, om vissa blocköverskridande alternativ lades i potten. Miljöpartiet tycks redan ha börjat snegla mot möjligheter till en reell maktposition i regeringsställning. Även vissa socialdemokrater skulle kunna tänka sig förhandlingar om ett mittenalternativ av bredare (och kanske vänsterliberalt) slag.

 

Sveriges ekonomi är förvisso stabil. Många svenskar har fått mer i plånboken och arbetslinjen har ett brett stöd. Men hur länge består denna situation, att Sverige och Alliansen är framgångsrika relativt andra länders misslyckande? Och hur är det med de lite mjukare frågorna? Har skolpolitiken blivit den framgång som många förväntat sig? Borde inte skolministern inse att skolans problem är en spegling av samhället och inte kan lösas främst inom skolan själv? Är inte de äldres villkor otillständiga? Hur länge skall fattigpensionärerna få fortsätta att betala övrigas standard? När får vi en liberal mijlöpolitik värd namnet? När tas värnandet om den personliga integriteten på allvar? Osv, osv.

 

Ett tydligt liberalt alternativ i svensk politik är vad många med mig har som en övergripande nyårsönskning. Inte minst Novus opinions senaste mätning ger oss anledning att ompröva de senaste mandatperiodernas borgerliga strategi.

 

 

Årets nya ord anses allmänt spegla samhällsutvecklingen. Stämmer det, så finns det anledning att vara orolig. Flera av orden ger mig nämligen vatten på kvarnen, då de avslöjar några väsentliga baksidor av it- och mediasamhället.

 

 

Det syns mig uppenbart att de olika aspekterna av teknologins utveckling inte alltid är till mänsklighetens fromma. Egentligen är det väl bara ett nyord som ger anledning till hopp: jasminrevolutionen. Annars tycks Internet och Facebook numera användas till puerilt trams: uggling, trollfilter och plankning.

 

Även rent bedrägeri har inspirerat till ett tillskott i det svenska språkets ordförråd: terja. Otrohetsdejting ligger väl nära samma kategori. Och alltfler skilsmässor är orsakade av Facebook och människors oförmåga att hantera balansen mellan offentligt och privat.

 

Mitt favoritord för året är skämsfilter (men det är uppenbarligen och betecknande nog inte medias favoritord. Få nämner det ens). Ordet visar nämligen en intressant sak, att Facebook har gjort skillnaden mellan privat och offentligt än mer tvetydig. Nu behövs ett skämsfilter för att hindra omvärlden från att se vilken musik man lyssnar på. Men är inte egentligen hela Facebook ett skämsfilter? Använder man inte Facebook som ett redskap för att dölja vad man har för sig IRL? Är inte ens eget liv så torftigt att man måste ljuga ihop en ersättning som kan publiceras på nätet?

 

För mig har ordet skämsfilter denna lite djupare, vidare och smått tragiska innebörd.

 

 

Efter ett år av slaskjournalistiska påhopp (som Karin Stenström så modigt fördömt) har det givetvis inte varit någon lätt uppgift för vår kung att i år förbereda och hålla sitt sedvanliga jultal. Jag tror dock att sensationsmakarna mer skapat sympatier för kungahuset än givit republikanerna medvind.

 

Den motståndskraftige monarken

 

Dels har omdömeslösa journalister och författare skänkt en smågangster legitimitet och utrymme, dels har det stora slagnumret, det avslöjande fotot, visat sig vara manipulerat. Och även om så inte varit fallet, så har nog de flesta överseende med att även en motvillig monark kan vara ”ung och dum” och umgås i lättklädda damers sällskap. Borde för övrigt inte något sådant uppskattas som ”folkligt” snarare än fördömas som skadligt för trovärdigheten och auktoriteten?

 

Årets kungatal uppfattar jag som genomtänkt och balanserat. Vem, mer än en tabloidtidning, kan sakna skandalerna i talet? Kungen redogjorde för en rad insatser som visar monarkins betydelse för Sverige och Sverige-bilden. Dessutom framhölls solifdariteten med utsatta grupper som de ensamma och barnen. Också de mer personliga inslagen var väl ägnade att skapa sympatier för kungahuset.

 

När väl vilsegångna journalister och författare förpassats till den glömska de förtjänar, så är jag övertygad om att monarkin repar sig och visar sig stark och framtidsduglig. Om dessutom min stående fråga vem som skall granska granskarna äntligen tas på det allvar som den förtjänar, så kanske såväl kungen, monarkin som samhällsdebatten i stort kan se fram emot ljusare tider.

 

 

Jag kan omöjligen uppfatta VU:s beslut som annat än ett sätt att vinna tid (intriger och omröstningar ser jag som spel för gallerierna). Juholt har misslyckats i sin ledarroll redan från start. Hans opinionssiffror var rent av sämre än Mona Sahlins i motsvarande situation. Ingen i partiet tror väl på allvar att Juholt nu skall kunna vända trenden och till slut vinna nästa val.

Men vad är alternativet till Juholt? Den frågan blottar Socialdemokraternas dilemma alltsedan Perssons tid. Man har svårt med återväxten på toppositionerna. Nu återstår väl endast att bearbeta de förstahandsval till partiledare som tidigare har tackat nej. Detta arbete och ansträngningarna att förankra namnen kommer att ta tid. Det krävs säkerligen en mer grundläggande diskussion nu sedan partiet har fattat så katastrofala beslut i ledarskapsfrågan de senaste två gångerna. Något är grundläggande galet.

Även som helt utomstående i denna fråga, anser jag att den nuvarande situationen olycklig. Jag har svår att känna någon skadeglädje. Vi har nu inte endast en otydlig politik från oppositionen, vi har även begåvats med otydlighet angående oppositionens ledargestalt (Och otydlighet kan tydligen även anses trigga pressen att fortsätta "drevet"). Kan den så tilltufsade och vingklippte Juholt verkligen axla rollen som utmanare till Reinfeldt i en någorlunda jämbördig debatt om ideologi och sakfrågor? För det är det som jag har saknat efter valet. Frågan känns förstås som rent retorisk.

Personligen föreslog jag i ett blogginlägg Sven-Erik Österberg som Sahlins efterträdare. Det är ingen karismatisk person, förvisso, men trygg, lugn och, åtminstone på sikt, kanske rent av landsfaderlig. Han är så grå att knappast ens några lik skulle trivas i hans garderob! Men vem trodde att den lite anonyme Ingvar Carlsson skulle bli så populär och folklig som han slutligen blev? Ge Österberg en chans!

Centerpartiets förslag om en modern studentexamen med fristående examinatorer är välkommet. Dels är det i sak nödvändigt med en sådan reform, dels blåses det liv i skoldebatten som tynat betänkligt den senaste tiden. Det blir nu åter tydligt var de ideologiska skiljelinjerna går och vilka som i grunden är ansvariga för den svenska skolans nedrustning.

De övriga allianspartierna, inklusive skolministern själv, ställer sig positiva till förslaget, LR applåderar, Mp är försiktigt positiva, liksom elevorganisationerna. Och vilka är negativa? Socialdemokraterna.

De traditionella argumenten mot en studentexamen med censorer är följande:

1. Det är omodernt
Detta argument är svårt att ta på fullt allvar. 1968 avskaffades studentexamen och inleddes en negativ utveckling för den svenska skolan. Att återställa vad som rivits ned kallas alltså omodernt, oavsett behov och effekter. Har vi här en övertro på stalinistisk centralstyrning och femårsplaner? Eller rör det sig om en mer generell framstegsoptimism? I bägge fallen har historien visat hur fåfängt och destruktivt sådant "utopiskt" tänkande har varit.


2. Det är ojämlikt
Till skillnad från det föregående argumentet måste jämlikhetsargumentet tas på fullaste allvar. Dock bör diskussionen hyfsas med distinktionen mellan ”jämlikhet i möjligheter” och ”jämlikhet i resultat”. Det är givetvis det senare som vänstern med Socialdemokraterna i spetsen har i sikte. Kan inte alla bli framgångsrika i en studentexamen skall ingen få bli det! Vi ser här den ständigt återkommande och famösa ”utjämningen neråt”!

Självfallet finns det skäl bakom att ”överklassen” och ”medelklassen” bättre än ”arbetarklassen” förmår anpassa sig till och utnyttja rådande skolsystem. Men vilka bär ansvaret för att 30% av alla gymnasister runt år 2000 slogs ut från gymnasiet? Är det Alliansen och Centern som nu föreslår en uppstramad studentexamen? Nej, det är flumvänsterns och Socialdemokraternas hegemoni vid makten som resulterat i detta förödande resultat, som till yttermera visso ständig bekräftas av internationella skoljämförelser. Att Jan Björklund vill ”pröva något annat” är mer än förståeligt.

3. Fomtoppen på ett prov får inte avgöra
Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Mikael Damberg bjuder på detta i sammanhanget något torftiga argument. Han påstår att studentexamen avskaffades för att ett system med ”examensprov vid ett tillfälle” är negativt. ”Det var formtoppen för studenten på ett prov som avgjorde om man lyckades på gymnasieskolan eller inte”. Men det resonemanget är att göra det för lätt för sig.

Vi som var med då det begav sig vet hur infekterad debatten var av enögt ideologiskt tänkande. Det var närmast den vita mössan som en klassymbol som var problemet, studentexamen som överklassens redskap för att befästa sin maktposition. Övriga argument var efterkonstruktioner och utsmyckning.

Om Dambergs invändning övervägs seriöst, måste påpekas att det knappast kan vara en tillfällig dagsform som avgör om en elev blir godkänd eller underkänd. Det är slutpunkten på en mer långsiktig process som censorerna har att ta ställning till. Det var, och kommer säkert även att så förbli, så att lärarna sätter betygen. Dessutom kan man tvärtom hävda att en sen slutexamen ger elever möjlighet till en andra chans om det har gått trögt den första skoltiden. Dessutom har man ju gott om tid på sig att anpassa sig till ett tydligt och långsiktigt mål. Och avgör för övrigt inte redan nu dagsformen i Dambergs mening resultaten på de nationella proven? Inte ses det som något större bekymmer.

Självfallet kan både elever och lärare känna en viss oro inför Centerns förslag. Nu måste ju plötsligt alla lärare börja undervisa igen! Flumpedagogikens tidsfördriv och ”personlighetsutvecklande” fritidsaktiviteter kommer säkerligen att bli alltmer sällsynta företeelser i klassrummen. Vi får en större tydlighet i resultaten, på samma förödande sätt som införandet av IG-betyget åstadkom. Det går inte att utjämna neråt genom att sänka kraven eller avskaffa bedömningen. Det går inte att hindra att vissa elever och lärare drar iväg och utmärker sig mer än andra (Argumenten för att detta senare måste få ske, ger Hans Bergström övertygande i sin ledare i DN). Det går inte att sänka hela det svenska skolsystemet för att nå jämlikhetsmålet lättare genom att alla presterar lika dåligt. Det går inte att sudda bort kopplingen mellan resultat och examen/vit mössa.

Så Centerns förslag är välkommet om än inte helt färdigutformat. Varför inte ersätta den vita mössan med en röd toppluva?